onsdag 29 januari 2014

Dorrit fattas mig!

Min nya blogg börjar med en hyllning till min Dorrit Dadel, som lämnade jordelivet i går. Jag tittade på gamla bilder och insåg att en bildserie från e dag på stranden visade hela hennes vackra, pigga, tokiga väsen. Men jag ska börja från början, vårt första möte på kennel Meitas när Dorran är tre veckor gammal.



Och så här såg hon ut när jag hämtade henne, några veckor senare:

Marie hade sytt ett täcke till henne som skydd mot snön. Eftersom Dorran var hälften så stor som sina syskon, hade en attack i snön stora konsekvenser för lilla jag. Magen blev kall när hon försvann i djupet. Den här blicken, med ögonvitorna, dök upp med jämna mellanrum under våra 8 år tillsammans. Ofta i samband med att hon var missnöjd över något, som till exempel att maten låg på diskbänken eller på min tallrik och inte i hennes mun.

Här är hon i sin glans dagar, badar i skottkärran, här finns vatten perfekt, sa Dorrit!


Nu kommer bilderna från stranden, 20 kg ren livsglädje i full fart!

Först gräver vi lite.
Det här blev ju skitbra!

Gött!


Kom, vi måste bada nu.

Schysst pinne!


Oj, måste vila lite.

Gott med en latte efter badet.
Flatte dricker latte.

Vad ska vi göra nu?